Jan Björklund hävdade i en kommentar efter omröstningen att de fyra alliansledarna varit
överens och beslutat om att Sverige skulle rösta nej. Centerns Annie Lööf tycks därmed gått emot centerstämman, som uttalat sig för en palestinsk stat, vilket HN i en insiktsfull ledare för ett tag sedan (20/9) gav uttryck för. Att kristdemokraternas Göran Hägglund, går på Israels linje kan inte förvåna någon. Reinfeldt tycks ha lyssnat mer på Björklund än sin egen Carl Bildt, som ju för inte så länge sedan upphöjde palestinernas representant i Sverige till ambassadör (icke utan protester från Folkpartiet).

Birgitta Ohlsson den andra undertecknaren av GP-artikeln var den som ledde den svenska
UNESCO-delegationen. Ohlsson är verksam i Samfundet Sverige-Israel, en proisraelisk
lobbyorganisation som i alla sammanhang försvarar Israel t.o.m. när det gäller brotten mot
internationell rätt. Det kan gälla den olagliga muren som Israel byggt på palestinskt område, den israeliska bosättningspolitiken, som innebär att man i strid mot Genèvekonventionen flyttat en halv miljon israeler till palestinskt område eller blockaden av Gaza.

Israels regering jublar naturligtvis över Sveriges nej, de har inte många vänner kvar bland
världens länder efter åratal av trots mot konventioner, FN-resolutioner och domstolsutslag. Men i andra delar av världen tappar Sverige nu det goda rykte man genom åren skaffat sig då man stått upp för mänskliga rättigheter och demokrati.

Det är stor skam att de mest proisraeliska politikerna ska få diktera svensk mellanösternpolitik. Samtidigt är det naturligtvis mycket glädjande att Palestina nu är
fullvärdig medlem i UNESCO och att en överväldigande majoritet av världens länder är på
väg att stödja Palestinas rättmätiga krav på att få bli FN:s 194 medlemsstat.

Christer Sandberg
Varberg

Idag är det den 21 september och datumet för Palestinas ansökan om medlemskap i FN närmar sig. Församlingen öppnade igår 20/9, förslaget läggs på fredag 23/9.

Redan i går kunde vi se hur rabiata bosättare på Västbanken mobiliserade sig för maktdemonstrationer utanför Nablus.

Enligt Natan Shacher i DN idag, pågår attacker mot byar på landsbygden genom att bosättarna sätter eld på betesfält och åkrar, trakasserar bybor genom att förstöra hus och hota dem. Förmodligen för att få palestinierna att gå till motangrepp och därmed ”göra bort sig” inför FN omröstningen.

Foto: Anna Danielsson

I förrgår var Anna och jag med PMRS mobila klinik i södra Palestina. Vi besökte en beduinby utanför staden Yatta, nära byn Susiya. Beduinbyn heter också Susiya, – den israeliska bosättningen som ligger 400 m bort över fältet har också tagit namnet Susiya (!?). Ca 1 km söderut ligger barriären/muren, ytterligare 2 km söderut ligger den officiella gränsen från 1967 mellan Västbanken/Palestina och Israel.

Foto: Margareta Sjöberg

Vi blev hembjudna till en kvinna i byn. Det var bara det att hennes hus inte fanns mer.

Några dagar tidigare hade ett par bosättare kommit med hundar omkring 01.30 på natten, satt eld på ett bildäck och slängt det på tältduken. Familjen låg och sov, men hann rädda sig ut.

-” Tur att gastuberna till köket stod utanför huset”, sa kvinnan lakoniskt och bjöd på te.

Foto: Margareta Sjöberg

I städerna som ligger i area A har man slagit upp stora affischer med hopp om att FN ska godkänna ansökan om att Palestina ska bli medlemsstat 194. Över hela Västbanken area B och C, kan du se israeliska flaggor i sällskap med flaggor som propagerar för att bosättarna ska skaffa sig tränade hundar. Tränade för vad?

Margareta Sjöberg

Enligt Google maps är det 22 km och tar 27 minuter att ta sig mellan Ramallah och Jerusalem med bil eller buss.

Jag  är nu i Palestina på projektuppföljning för Palestinagruppernas stöd till Palestinian Medical Relief Society (PMRS), och två dagar i rad har jag åkt buss från Ramallah till Jerusalem. Bussen slingrar sig fram genom Ramallahs gropiga, smala vägar fram till vägspärren i Qalandia. Den åtta meter höga muren reser sig framför bussen och jag ser de grå höga utsiktstornen med israeliska soldater.

När bussen ska åka genom vägspärren måste passagerarna stiga ur och gå genom en terminal där alla kontrolleras. Alla palestinier klev ur bussen, men en äldre kvinna med västerländskt utseende som kunde bra arabiska, sa åt mig och två unga japaner att vi kunde sitta kvar i bussen. In klev två israeliska soldater med automatvapen och skulle kolla oss. Dom frågade japanerna om de kunde arabiska. Ja, svarade de. Ni får inte sitta kvar, ut ur bussen för en extra kontroll. Jag kan ju inte arabiska och fick den här gången sitta kvar i bussen när den passerade vägsspärren och inväntade passagerare så att bussen kunde fyllas.

Nästa dag tyckte jag det var bäst att stiga ur bussen vid Qalandia och gå genom vägspärren på samma sätt som palestinierna. Där stod jag tillsammans med några hundra palestinier, mest ungdomar på väg från skolan, och tittade på när samma soldater med automatvapnen gick in i alla bussar som passerade vägspärren och såg till att ingen var kvar på bussen. Tre personer i taget släpptes igenom gallergrindarna med 3-4 minuters mellanrum för kontroll av bagage, id-handling och för vissa palestinier  också fingeravtryck. Är det alltid så här? frågade jag tjejen som var på väg från skolan. Ja, sa hon. Efter 1 timme och 10 minuter var jag genom vägspärren och kunde forsätta med bussen till Jerusalem.

Google maps har fel om tiden det tar att åka buss mellan Ramallah och Jerusalem. Det tar en timme och 45 minuter och en massa förödmjukelse,  åtminstone om man erkänner att man kan arabiska eller är palestinier.

Anna Danielsson

I går kväll samlades flera hundra, minst 400, palestinier från lägret på flickskolans skolgård.

Alla var finklädda, från bebisar till mycket gamla, barnen viftade med flaggor och skolbarnen hade banderoller i kofiamönster över axlarna.

En scen med kulörta lampor hade byggts upp. Bakgrunden var först svart säckväv, men under själva föreställningen monterades en jättelik duk upp där alla aktiviteter i centret visades. Den hade inte blivit riktigt klar i tid. På ömse sidor av scenen satt alla högtidliga ungdomar som skulle ta emot diplom för att de tagit ”studenten” i våras.

Foto: Anna Danielsson

Festivalen inleddes med tal där bland annat PGS tackades för stödet till Aktivitetscentret, för utan PGS hade det inte funnits något center för barn och unga i lägret sades det. Hundra ballonger i de palestinska färgerna släpptes upp (bra mycket trevligare än det traditionella skjutandet i luften) och sedan framförde barn och ungdomar från centret upp sina vackra, roliga och entusiastiska förmågor. Dabkedans, akrobatik, en fantastisk rapp, karate och diktläsning bla.  –allt till dånande musik som fortfarande ringer i våra öron. Hela skolgården klappade med och alla såg så stolta och glada ut över lägrets barn

Foto: Anna Danielsson

Senare fick vi gå upp på scen och ta emot stora placketter med tack för PGS insatser genom åren. Vi tackade och sade att vi hoppas och tror att vi snart kan få säga Mabruk Filastin, Grattis Palestina – till en egen självständig stat.

Foto: Yvonne Fredriksson

Anna Danielsson, Yvonne Fredriksson och Margareta Sjöberg

Här på västbanken är det lugnt, lugnt, lugnt – på ytan. Alla pratar om vad som ska hända 20 september. Spänningen är stor, igår när vi var på möte sa Amjad att det finns en tideräkning, ”före 20 september och efter 20 september”. Rykten florerar och alla VET att bosättarna har utbildats och utrustats med bland annat tårgasgranater och hundar.

Yvonne och jag påminner oss om hur det var när vi för många år sedan hade möte med en bosättare från Shilo (nära Sinjil på Nablusvägen) som satt i Knesset. Han sa – ”att om det utropades en palestinsk stat, så hade de vapen – mycket vapen, långt mer än vad den israeliska staten kände till och de tänkte inte tveka att använda dem”. Vad som är sant i dag är i alla fall att bosättarna söder om Nablus kastat sten på palestinska bilar.

I kväll, torsdag 15 september ska vi delta i stora festligheter i allaktivitetscentret i Askar camp, Nablus. Alla barn ska visa upp sig och de aktiviteter de deltar i. När jag var där i förrgår såg jag hur de förberedde sig, akrobatik, dabkedans, teater m.m. och jag ska hålla tal, -gulp.

Något nytt som jag blev mycket glad för att se i tisdags, var att de börjat med sport, på barnens begäran. Förra året hade de ett Maratonlopp runt lägret och detta blev den tändande gnistan. Pojkarna spelade fotboll redan tidigare, men nu kom flickorna och krävde att också få spela fotboll. Amjad var i Frankrike med dansgruppen och tiggde där ihop 20 fotbollar, barnens föräldrar gav bidrag till västar och så var det i full gång. Saleh, en av de unga volontärerna fick
ansvar för sport och satte igång med strukturerad fotbollsträning. I den enkät vi företog i somras var det klart uttryckt att detta var något barnen ville ha mer av.När jag var där såg jag ett fotbollslag med flickor i 12 års åldern som tränade på den intilliggande skolgården. Jätteenergiska och engagerade. Flickorna har blivit så duktiga att fyra av dem är med i det ”Palestinska landslaget” som består av flickor från hela Västbanken. Så roligt att se.

Men efter festligheterna i kväll får vi, Yvonne, Anna D och jag raska på hem till östra Jerusalem så att Tahas bil inte blir stenad.

Margareta Sjöberg

Äntligen har jag fått tillfälle att åka tillbaka till Hebron för att besöka den enda kvarvarande palestinska fabriken som producerar Kofior. Resan blev av tack vare två tjejer från Bagdad Café i Stockholm som är här för en planeringsresa inför ett samarbetsprojekt mellan svenska och palestinska unga kvinnliga poeter som ska påbörjas under hösten. Vi har haft kontakt med varandra via mail inför deras resa och jag har hjälpt dem med tips och lite idéer.

Vi åkte tidigt på förmiddagen för att hinna med att träffa Nasrin som arbetar på TIPH (Temporary Internaitonal Precens in Hebron), besöka ett palestinskt/franskt kulturcenter för ett eventuellt samarbete inför en kulturafton med uppläsningar av palestinska och svenska poeter och att ta en tur i Gamla Stan innan vi åkte till fabriken.

På väg till Hebron såg vi alla bosättningarna som växer och blir större och större, de ligger som ett bälte hela vägen från Jerusalem till Hebron och ger inget utrymmer för de palestinska byarna att växa eller expandera. Från Hebron kom ett tiotal stora militärfordon och jag tror att en del av alla de över 100 arresterade palestinierna som militären tagit under natten satt i dessa fordon på väg till någon interneringsplats.

Bosättningarna längs vägen från Jerusalem till Hebron byggs ständigt ut

Efter det terrordåd som hände i Eilat, som ingen vet om det var palestinier som utförde det, har arresteringar skett över hela Västbanken och i Jerusalem och Gaza har som vanligt utsatts för bombningar. Palestinier i Gaza skjuter som svar raketer mot södra Israel. Nu har förhandlingar om eldupphör inletts och jag hoppas att det leder till någon slags överenskommelse. Alla dessa civila som lider och dör känns förskräckligt.

Jag gick inte med på rundturen i Hebrons Gamla stad utan åkte ensam till fabriken och där dånande de gamla maskinerna och verksamheten var i full gång. Den gamle mannen som startade fabriken satt i en fåtölj och följde allt som händer, men är idag för trött för att göra något arbete, nu sköter sonen ruljansen. Sist jag var på besök var han fortfarande en piggelin men har nu åldrats rejält. Men han ville gärna prata, så vi hade en liten pratstund om ditt och datt medan sonen plockade ihop alla Kofior som jag ska se till att få hem till Sverige till försäljning.

Yvonne Fredriksson

Text och foto: Yvonne Fredriksson

Att åka in i Gaza, men framförallt ut är som en surrealistisk upplevelse ur något rymdepos. Det är murar, stängsel, vakttorn, automatgevär, tunnlar, avspärrningar och kameror.

När man är på väg ut från Gaza kommer ett stort tomt område som ingen får beträda, där finns en liten continer och där visar man sitt pass för palestinierna som samordnar med israelerna i Eretz terminalen. När israelerna sagt sitt OK börjar vandringen genom flera tunnlar som snabbt kan spärras av med elekrtiska grindar.

När man går igenom tunnlarna ser man jordbruksmarken som ligger i träda då Israel utökat området inne i Gaza dit bönderna inte får ta sig och bruka sin jord, det är den så kallade ”No Go Zone”. Om någon tar sig dit reagerar de automatiska sensorerna och någon i Eretz eller kanske Tel Aviv trycker på en knapp och automatgevären börjar skjuta. Det är ett antal bönder som fått sätta livet till på grund av detta.

Väl framme vid Eretz öppnas en ståldörr automatiskt, man går in och lägger sina väskor på ett bord så att vakterna kan kolla dem via kameror, sedan genom en karusellgrind och in i en ny tunnel till terminalen, en ny karusellgrind, till ett nytt rum där allt bagage ska läggas i boxar väl synligt. En ny dörr öppnas och så ska man in i en apparat och ställa sig med händerna högt över huvudet och så scannas hela kroppen, efter det in i ett nytt litet utrymme med elektriska dörrar som öppnas och stängs automatiskt bakom och framför dig. När du står där och väntar ser du vakterna som sitter i ett rum högt över dig med sina automatvapen redo, de kollar på sina dotorer att bilden av dig är OK. Sedan släpps du ut, och det är dags för en ny karuselldörr, där ute kommer bagaget som nu gås igenom för hand.

Sedan är det dags för sista kollen, passkontrollen där de ställer samma frågor som när du reste in, vad har du varit, vem har du träffat, vart ska du nu och sedan är det bara en karusellgrind kvar innan man är ute på andra sidan.

Har man tur tar denna procedur en timmes tid men om du har otur kan det ta flera timmar att komma in eller ut genom Eretz. Har svårt att förstå att de med den takt de håller och alla kontroller som måste genomföras någonsin ska kunna nå upp till det några unga kvinnliga soldater sade en gång med stolthet i rösten; denna terminal är byggd för att klar 20 000 personer på en dag.

Eretz checkpoint liksom många andra checkpoints runt om på Västbanken har precis som i många andra länder bytt ut soldaterna mot privata vaktbolag och de killar som är anställda ser ut som Rambos allihop och ser ut att kunna skjuta snabbt där de går runt i sina solglasögon och maskingevär som ser ut att hållas i skjutklart läge hela tiden.

Yvonne Fredriksson

Lämnar nu Gaza för denna gång, har haft möten med PGS samarbetspartners och i väntan på Flotillan har jag åkt runt och tittat på det Gaza jag aldrig annars har tid till, läst, kollat på nätet och nyheterna, njutit av havet och pratat med folk.

Tänker tillbaka 20 år då jag jobbade här första gången och vi snabbt kunde åka till Gaza varje vecka utan några större problem. Det var efter Osloavtalet som Gaza började spärras av och nu sedan 2007 är Gaza under belägring. Inte ens fiskarna i Gaza har rätt att utnyttja hela Gazas fiskevatten, går de för långt ut blir de beskjutna.

Hade det varit som då, för 20 års sedan hade jag snabbt åkt tillbaka till Gaza igen när Flotillan kommer men nu blir det så att jag stannar i Jerusalem och följer båtarnas färd från där.

Jag hoppas, precis som alla de jag pratat med att Flotillan ska nå Gaza, den behövs som en solidaritetshandling med Gazas och Palestinas befolkning, de som reser gör en insats för att bryta blockaden. De gör det som våra politiker, EU, FN skulle ha gjort för länge sedan, att sätta press på Israel och häva blockaden och se till att den 44-åriga ockupationen får ett slut och att palestinierna äntligen får möjligheter att bilda en egen stat utifrån 1967 års gränser.

Fler och fler människor världen över stödjer Ship to Gaza då de med sitt stöd vill påminna sina regeringar om att det är hög tid för dem att agera i enlighet med internationell lag och mänskliga rättigheter då det gäller Palestina och dess befolkning.

Yvonne Fredriksson